Om jag kisar ordentligt så kan jag liksom förnimma min drömbostad. Äppelträden utanför ger oerhört mycket frukt förstås, planlösningen med en hjärtvägg och möjlighet att gå runt runt känns bra. Barnen jagar varandra och leker sicken blås som Emil gjorde med sin syster Ida i Lönneberga. Jag känner nog doften av björkved också, för en kamin har vi ju i köket.
Men så vaknar jag i radhuset från 70- talet. Och tänker att vafan det här är helt okej.
Trivsel och vantrivsel sitter ju inte i vilket byggnadsår bostaden man råkar bo i har. Det handlar mer om vad man gör det till. Att man trivs med sitt liv, sin närmaste familj, sitt jobb, sina tankar och sig själv, tror jag.
