Analys av en svamptur
Hej!
Så här års är det bråda dagar i skogen för mig.
Jag stolpar gärna omkring i timmar i skogen. Som nu nyss i Småland. Lika gärna med sällskap som utan, den här gången helt solo. Och eftersom jag begåvats med ett jädra bra lokalsinne så känner jag mig helt trygg ensam.
Nyss gick jag på en väl markerad vandringsled, och får plötsligt en känsla av: här viker jag av. Och jajamensan, där står dom och väntar! Och det måste ju vara även en svamps högsta dröm- att bli upptäckt. (sorry).
Det är ju en skattjakt jag är på. I vuxen ålder. Utan karta, men med mycket stora inslag av intuition. Aldrig flyter diskussionen på så väl som i skogen, med mig själv som sändare och mottagare genom mina egna tankar och beslut, våndor och lösningar. Här summeras och diskuteras högt, aldrig får jag sånt flöde i det talade ordet som här. Aldrig sjunger jag väl så bra som i skogen, högt och vackert så rovfåglarna skräms upp från grenarna och haren skuttar iväg, flyr för sitt liv.
Och ingenting är pinsamt, eller jo, en gång, har det hänt att jag jammade loss, jo, jag tror att jag ackompanjerade hela Elvislåten med luftgitarr,när jag hör ett lite ängsligt hej bakom en tuva, där det står en förskrämd man och drar i blixtlåset på sin vindtäta jacka, upp och ned, upp och ned, livrädd.
Howdy! Lots of kantareller this year!
Och i sällskap finns det faktiskt vissa regler att följa, som bara finns där, oskrivna, och jag har inte ens tillfrågat Magdalena Ribbing. Etiketten är enkel, den som hittar får säga, du kan plocka. Är det gula kantareller är det mycket känsligt, men det som växer i mängder, svart trumpet och trattkantareller har man en mer generös inställning till.
Och.... man berättar aldrig om sina kantarellställen.
Howdy igen!