Om att flytta eller inte
Ibland när jag vistas i min barndoms trakter kan jag känna ett visst vemod, men det går snabbt över. Kanske är vemod fel ord. Men känslan är starkt förknippad med mig som person, att jag hade bråttom bort, ville vidare, inte vara kvar. Och så tittar jag mig omkring och ser att det är ju ganska fint, den lilla staden vid Mälaren. men bo kvar? Nej, det var det aldrig tal om.
Eskild Erlandsson, Centerpartiet, sa en gång på ett seminarium som jag bevistade att han trodde att man definierar sin framtid i tonåren. Det är då man bestämmer sig för att sticka vidare eller bo kvar. Genom den teorin trodde han på att satsa stenhårt på de unga, massor med pengar till aktiviteter och fritid. För att på så sätt få dem att bo kvar. Framför allt viktigt i klassiska utflyttningskommuner. Ganska intressant teori.
Tänker på att jag uppfodrande i åttonde klass ville få skolan att fixa en praktikplats( prao) på någon teater. Finns ingen lilla gumman. Finns det visst. Ordnade på helt egen hand en praktiskplats på Stadsteatern. På rekvisitaavdelningen. Oaoo! pengarna tog slut efter några dagar, jag ville inte berätta något för mina föräldrar eller deras vänner som jag var inneboende hos. Jag satt nog mest och drack vatten på lunchrasten. Och längtade efter middagen på kvällen. Tills Allan Edwall utan att fråga förstod hur det var fatt. Flickan här ska äta pannkakor på min bekostnad resten av hennes prao! Där och då bestämde jag mig för att bo i Stockholm, det var dit jag ville, och det har nog aldrig riktigt gått över. Kanske var det pannkakorna och Allans förtjänst.
Förrän nu kanske. För vi lever småstadsliv. Men det kostar i och med närheten till Stockholm. Och visst kan vi flytta vårt småstadsliv med ganska snäva cirklar till en annan ort med andra priser. Och där kunna slussa ut våra barn på en bostadsmarknad som ser annorlunda ut.
Tack Allan!