Om en stuga
Vissa åker till stugan, till sommarstugan eller torpet och andra åker till landet. Dialektalt? Nä, jag tror att det handlar om att man åker till landet om man bor i tätort och storstad, för om man redan bor på landet åker man ju kanske inte ännu mer till landet utan till stugan.
Vi åker, trots att vi bor i tätort, till stugan. Och den är fulsnygg. Men den är liksom förlåten, för det är mer en förkärlek till läget. Innanmätet är mer av det förvirrande slaget, det är resultatet av ett samägande och innan det blev det så genomgick stugan en ivrig renovering, som idag resulterar i psykadeliska tapeter som skrämmer vilken människa som helst (med eller utan anlag för epilepsi) från vettet.
Men den har huserat massvis med gäster, som blivit mätta av maten vi tillagat i det pytte lilla köket, sovit gott i alla sängar som står tätt tätt inpå varandra, och ätit frukost på bryggan i sol, i storm och i höstrusk. Och här har barn skrattat, paddlat och simmat, lekt med uppblåsbara jättedjur i vattnet, lärt sig ro, skrapat knän och fått allergiska reaktioner mot knott. Säkert också smygrökt och varit uppe hela natten.
Här bodde fiskarsonen med sin mamma. Utan farbar väg fram till dörren fick dom gå, men oftast tog dom sig hit och härifrån från sjövägen. Och pappan i familjen försvann spårlöst, det går historier om hans öde, som jag inte vill höra.
Det finns en historia bakåt, men framför allt ett nu, där minnen och nutida upplevelser vävs samman till att skapa en känsla av att vi har det förbaskat bra i den här stugan, och jag förlåter till och med de vimsiga tapeterna.