Ett inlägg utan anknytning till boende
Hej!
Jag har reflekterat över att det fattas viktiga delar när vi pratar om och när media rapporterar om det fasansfulla som hände i Trollhättan. Där en ung kille gick in i en skola och högg.
En del jag saknar, och som jag har mycket svårt att närma mig, är hur det känns för gärningsmannens familj. Kanske finns där en helt vanlig älskande mamma, en stolt pappa, en bullbakande och omhuldande mormor/farmor, en nära kusin, ett lillasyskon. Närstående som för alltid måste bära med sig saknaden av en älskade släkting och hans gärningar. Det går in under huden, dessa tankar, slår an på en känslosträng som är mycket mycket svår att närma sig, kanske är det därför den delen fattas i all rapportering.
Det finns bara offer i detta.
Sen finns en annan del som jag tycker att vi borde våga lyfta upp. Hur är det möjligt att en ung kille kan må så dåligt, hamna så snett, göra och tänka så fel, och vad värre är- hur kan det ha gått så många obemärkt förbi?
Vad är det för samhälle vi håller på att skapa? Jag blir mörkrädd!
Varför inte nyansera diskussion till att handla om hur vi kan hjälpas åt framöver , hur kan vi hjälpa killar och tjejer i liknande situation och ingripa i tid, innan det är för sent. För nu vet vi, att det fanns ett förändrat beteende, ett större engagemang på fientliga sidor hos just den här killen. Borde man inte kunna kartlägga detta avvikande och förändrade beteende innan katastrofen och inte efter?
Är det intressant att några elever tog en selfie med mannen? Jag är mer intresserad av hur vi kan skapa ett samhälle där denna typ av dåd orsakad av en ung killes ensamhet och desperation minimeras.