Ingen aaaaning
Jag minns min första tid i Stockholm. Jag tillhörde skaran som verkligen skyndade mig att flytta hemifrån och långt bort från uppväxtorten. Om det kommer jag att skriva ett helt nytt blogginlägg, för det är intressant, vad gör att en del skyndar vidare och andra väljer att vara kvar?
Först flyttade jag in hemma hos en väninna, hon bodde inneboende hos sin äldre syster. Tack Ylva! Det var helt Ok, vi levde livet. Men det var ganska jobbigt för alla att min " säng" var en madrass som slets fram under hennes säng när jag ville sova...
Så då övertog jag min äldsta brors " andrahandskontrakt". Han och tre eller kanske till och med fyra av hans kompisar hyrde en stor femma mitt på Östermalm. Någon stod på andrahandskontraktet och genom honom gjorde man upp om rätten att hyra ett rum. Jag fick överta min brorsas rum. Knarrande parkett, spatiöst, stuckatur, öppen spis, you name it.
I samma veva fick jag jobb på Café Sturekatten. På Riddargatan. Jag kånkade hem gräddtårtor och bakelser, det som annars skulle slängas då det var tvunget att vara dagsfärskt. Alltid var det någon som var fikasugen eller hungrig där hemma!
Så där gick jag i min ungdom och tyckte att livet var ganska OK.Levde ett ganska " litet" liv, där mellan destinationerna hemmet och arbetet. Och hade verkligen ingen aning om mitt förmånliga liv mitt i Stockholms innerstad.
Men det mina vänner, det inser jag nu.
