En tubost och på väg att bli vuxen
Minns så tydligt mitt första boende, säkert i fjärde om inte femte hand. Egen nyckel, gemensam tvättstuga. Vilken känsla! Sova med kläderna på, ha bara choklad och alkohol i kylskåpet. Tror det var jordgubbsvin till och med. Men allt det där och mycket därtill skolade mig i att bli vuxen.
Jag är djupt oroad över hur det ska bli för den nu unga generationen att flytta hemifrån. Den curlade generationen. Och vi, deras curlande föräldrar. Det finns praktiska hinder och bostadsmarknaden för unga ger mycket övrigt att önska, framför allt här i storstadsregionen. Men sen finns en, i min mening inte helt sund, inställning också.
Tycker det finns något provocerande i att som vuxen och förälder prata om att man är orolig för när barnen ska flytta hemifrån, man vill inte se det ske, för sin egen skull.
Egen inkomst, partner, myndig = flyttahemifrån!
Det är något skevt med en 20 + åring som frågar Vad blir det för mat?
Nu har de största lämnat boet. Och jag slipper tänka onda tankar som svar på frågan om maten, skit i det du!
Eller det var ju jädra kul att bo i ett kollektiv som förr, med den enda skillnaden att all försörjningsbörda och övrigt ansvar ligger på två personer.
Och ena ungen ringer efter det att hon satt eget bo hem till sin arma mor, med en röst som närapå spricker i hysteri: Vet du vad ost kostar!?
Ja. Svarar mamman.
Men herre gud, jag åt ju massor med skivor, jag bara hyvlade och hyvlade, när jag bodde hemma.
Ja. Svarar mamman.
Förlåt!
There is hope. Och ost på tub.